Sammanfattning (Länk till avhandlingen)
Varje år omkommer fler än 30 000 människor i katastrofer, och fler än 100 miljoner drabbas. Samtidigt överstiger de ekonomiska förlusterna 70 000 miljarder dollar. Samhället strävar efter att proaktivt minska dessa siffror, till exempel genom att öka aktörers responsförmåga. Förmågebedömningar spelar en viktig roll i detta arbete.
Men, dagens förmågebedömningar verkar inte på bästa sätt vägleda beslutsfattare i beslut om åtgärder för att öka förmågan. Detta beror på att dagens fokus är på tillgängliga resurser, planer och procedurer istället för på hur dessa resurser kan användas för att minska konsekvenserna av olika händelser. Till exempel innebär dagens fokus att tio helikoptrar motsvarar en bättre förmåga än fem helikoptrar, oavsett om de i större utsträckning faktiskt begränsar konsekvenserna av en stor skogsbrand. På samma sätt har en kommun som har upprättat en plan för att hantera översvämningar per definition högre förmåga än en kommun som inte har upprättat en sådan. Detta fokus är problematiskt eftersom samhällets monetära resurser är begränsade, och om de extra investeringarna i resurser, planer och procedurer inte bidrar till att minska konsekvenserna skulle pengarna ha kunnat användas till annat.
I ett försök att lösa detta problem föreslår den här forskningen en ny definition och ett nytt sätt att bedöma förmåga. I den nya definitionen relateras förmåga till att en aktör, till exempel räddningstjänsten, utför olika uppgifter, till exempel släckning av skogsbrand från marken och från luften, med syftet att positivt påverka utfallet av händelsen. Vilka resurser, planer och procedurer som finns är självklart en aspekt av detta, men centralt är också hur dessa används och vilken effekt de då får på utfallet. Denna syn på förmåga gör det möjligt att konceptuellt relatera förmåga till konsekvenserna av en katastrof. Detta är viktigt om förmågebedömningar ska kunna stödja det proaktiva arbetet för att minska förluster från katastrofer.
Även om det föreslagna sättet att bedöma förmåga förefaller bättre rent konceptuellt, så är det inte säkert att det i praktiken ger beslutsfattare bättre vägledning än förmågebedömningar som fokuserar enbart på resurser, planer och procedurer. Därför har flera experimentella studier genomförts för att undersöka detta. Representanter från svensk räddningstjänst och kommunal och regionala krisberedskap har deltagit i studierna, som bland annat har fokuserat på kommuners förmåga att hantera skogsbränder och översvämningar. Resultaten visar att det föreslagna synsättet verkar fungera bättre som beslutsunderlag i det proaktiva arbetet med att öka responsförmåga. Därmed kan ytterligare forskning på att utveckla denna syn på förmåga motiveras.
Sammanfattningsvis bidrar den här forskningen till en bättre förståelse för den nuvarande användningen av förmågebedömningar och klargör vilken roll förmågebedömningar skulle kunna ha för katastrofriskhantering. Den föreslagna definitionen kan stärka denna roll, vilket är nödvändigt eftersom dagens fokus i förmågebedömningarna verkar hindra strävan att minska förlusterna från katastrofer.